Karamazovsna på turné...

[Bengtsson den yngre]

Efter att efter tre bataljer lämnat totalt tre(!) modeller levande på slagfälten och utan att lyckas med att ha ihjäl varann en enda gång vandrade de båda karamazovsna vidare genom skog och mark på det där viset som bara karamazovsar gör. Som de gick där, djupt försjunkna i sin egna tankar, Häxjägar-karamazov funderades på hur det kändes att snart vara utdaterad och Gråknekskaramazov kontemplerades över hur man i hela helvete skulle kunna göra något användbart med arco-flaggelanter, skymtade de plötsligt nytt, lovligt slagfält framme vid horisonten.

”Här ska mörsas!” utropade häxjägarkarmazov och styltade glatt fram till fältet i sin asfeta customized bigfoot throne of motherfucking judgement för att se vem som för dagen stod på mörsningslistan. Det är inte alla som vet det, men de flesta karamazovs upprättar dagligen mörsningslistor, dock inte alla då en del nöjer sig med att bomba. Dagen första mörs skulle hur som helst bestå av två sladdriga familjefäder med oklara identiteter. Enligt listan skulle de heta Ostjock och Beppa men vi kan kalla dem för Halmstad Hook och Cpt Blackdick.

Hallelussan Calledussan! Gråknektskaramzov blev så glad att han nästan talade i tungor när han insåg att motståndarnas uppställningsområde var fullständigt nedlusat med en hel uppsjö av rågblonda djungelsoldater vilka bemannade diverse tunga och som gjort sitt allra yttersta för att ta så stor plats som bara gick. Han hade ända sedan sina unga år som häradshövding på Jupiters baksida drömt om den dagen han skulle kunna bomba det mest bombvänliga målet i hela universum som vi känner det.

I sin iver orkade han inte masa sig mer än några tum in på slagfältet innan han intog bombposition och beordrade sina hantlangare att bygga ett slott runt hans fötter. Häxjägarkaramazov var givetvis förbannad efter han ansåg att då hans fötter var betydligt mycket större borde dessa givetvis utgöra grunden för slottet. I stället för att göra något meningsfullt ställde han sig längst ut i ett hörn och pekade surt på alla som kom i närheten.

Cpt blackdick inledde sin vana trogen bataljen genom att kommendera alla sina soldater att blint springa framåt mot fienden. Varför han gör det är oklart, men jag är orolig för att det kan vara både ärftligt och smittsamt eftersom även Halmstad Hook tyckte att detta verkade vara någon sorts bra ide. Jag har länge haft på känn att de båda är släkt och en av de stora anledningarna till att kusingifte borde förbjudas.

BOMBA BOMBA! skrek gråknektskaramazov och kommenderade att fälla maximalt antal bomber över hans antagonister. När röken hade lagt sig hade 9 tungvapenslag sprängts i luften eller sprungit hem. Dödslönnmördarkrypskytten drog sin pistol och försökte sitt allra hemligaste dödslönnmördarknep; att vinkla in ett skott mellan ögonen på sanguiniusprästen via foten på en av stormmarinkårssoldater i dennes enhet. Trixet misslyckades dock till alla inblandades stora förtret. Häxjägarkaramazov var fortfarande sur och istället kontakta sitt eget rymdskepp, trots att han visste att de inte svarar på hans linje så tidigt på morgonen.

Terminatorerna hade intagit rollen som vallgrav och slagit en stålring runt resten av inkvisitionens tappra kämpar (det ni barn; Bubblewrrappa med terminators! - do not try this at home) och blev ömsom stormade av stormmarinkårssoldater och ömsom smärtsamt påminda om graden av dålighet i att måla måltavlor på bröstet när ens fiender skjuter laserkanoner på en.

Dödslönnmördarkrypskytten blev på grund av sitt misslyckade trixförsök indragen i närstrid med stormmarinkårssoldaterna, mev vad dessa inte visste var att en dödslönnmördarkrypskytt inte känner någon smärta i sitt vänstra öra och att det därför är en dålig ide att försöka såga honom just där. Calidussan som för dagen förklätt sig till en högarisk variant av Rambo dök upp mitt i fiendearmén i syfte att skapa förvirring och lönnmörda den av fiendens befälhavare som såg fetast ut. Befälhavaren, som var av överstes grad var nämligen beskyddad av ett klumpigt kraftfält som föga hjälper mot fasningsvapen. Lönnmordet såg dock initialt ut att misslyckas, men vad ingen utom karamazovsarna visste var att detta var ett led i en större plan...

Efter en stunds brottning lyckades dödslönnmördarkrypskytten med sitt uppdrag genom att oskadliggöra sanguiniusprästen innan dennes kollegor lärt sig att en Dödslönnmördarkrypskytt måste sågas i högra örat för att märka av smärtan.

På tal om smärta så borde sagda kollegor blivit påminda hur sådan känns då de stormats av de tre häxjägarflagellanterna som påpassligt masade sig in från reserven. Sagda flagellanter bestämde sig dock för att istället för att slå en jävla massa attacker slå numret till polisen och dessutom missa.

Fler stormmarinkårssoldater tillskyndade och denna närkampsdust började så smått nå proportioner av så väl storlek som av tragikomik.

Häxjägarkaramazov fick efter många om och men tag i sitt rymdskepp och anbefallde dess personal att bomba den bunker där fiendens fetlagde befälhavare hade upprättat kommandocentral. Bomben föll och skruvades i perfekt vinkel rakt i bröstet på befälhavaren som fortfarande var upptagen med en präktig holmgång med callidussan. Kraftfältet, vilket inte varit någon match för fasningsvapnet skyddade dock helt tydligt mot interplanetära kryssningsmissiler och hade det inte varit för calidussans blixtrande reflexer hade hennes saga fått ett snöpligt slut. Rejält ilsken över att häxjägarkaramazov föregått honom i hans plan beordrade gråknektskaramazov sitt rymdskepp att än en gång slå på fullt ställ på bombramperna och lät utomatmosfärisk död regna över fienden. En av bomberna slog, helt enligt plan och med en näst intill övernaturlig precision ner bara meter från ovan nämnda holmgång och då överstens kraftfält tydligen inte var inställt på att skydda denne mot attacker som kom bakifrån blev han genomborrad som ett kebabdjur och calidussan fick fram att fortsätta sprida död och förvirring i fiendens led.

Dödsnöten som ditills uterhållit sig genom att skjuta pick på motståndarnas attackmotorcyklar initierade en upplåsningsmanöver som även denna var en led i en större och långtgående plan vilken , kanske vid det här laget inte så överraskande, involverade bombning. Dessvärre lyckades fiendens andra befälhavare, en blåmålad bibliotekarie göra sina enhetskamrater helt osedvanligt arga och Dödsnöten boxades vänligt men bestämt sönder av dessa mindre vänligt sinnade gossar. Denne bibliotekarie måste dessutom varit osedvanligt snål då han funnit det lämpligt att bestycka sina underlydande med någon form av hoppaket i storlek Gnom.

Då Arco-flagellanterna i vanlig ordning mest jönsade omkring och såg till att försäkra att ingen under några som helst omständigheter skulle få kröka ett hår på gråknektskaramazovs huvud återstod inget annat i trixlådan och förutom att låta domedagsprofeterna sågasönder dessa arga stormmarinkårssoldater innan karamasovsnas bestämde sig för att ta en paus från bombandet från och titta på klockan. Till sin förskräckelse insåg de att de i all sin bombningsiver glömt bort att titta vad som fanns ungefär i mitten av slagfältet, något som an någon anledning verkade vara förbannat viktigt för alla fiendens hade visst knött ihop sig där och såg väldigt nöjda ut över det.

[DHettNeck]

[HeadWar]

Är Calidussan släkt med Kalle Dussin?

[speedfreek]

Jag kanske borde säga upp mig och låta Johan skriva den sista.

Han ljuger bättre än jag...

[Warholm]

Jag kanske borde säga upp mig och låta Johan skriva den sista.

Han ljuger bättre än jag...

Ni ljuger bäst som par...

[Asplund]

Haha, lysande

[pära]

rågblonda djungelsoldater vilka bemannade diverse tunga och som gjort sitt allra yttersta för att ta så stor plats som bara gick.

Det låter som mr Halmstad Hook himself!

skjuta pick

Hihi, du sa...!

[guildmaster]

Kebabdjur

Underbara krigsrapporter som förgyller min tordagskväll. Applåder!

[Gonka Koff]

Tack för underhållningen! Skitbra!

[speedfreek]

Nu jävlar!
Vi leder turneringen och inser att vi faktiskt gjort det från allra första början.
Helt sjukt vilket monster till armé vi har byggt.
Men undrar vad katten vi ska med gråknektsflagellanterna till, de suger verkligen fett...
Det bästa de gjort hittills är att ge sin feta chef tuffhet tre när man vill skjuta honom.

Karamazovsna skall avsluta sitt segertåg med att krossa en ohelig allians av spetsöron och grönskinn.
De har tagit fasta på att försöka ha så många riktigt dåliga soldater som möjligt och de har lyckats ganska bra.
De är säkert minst trehundra stycken.
Klassisk uppställning med Häxjägar-Karamazov modigt på frontlinjen och Gråknekts-Karamazov fegt gömd bakom terminatorer.
Alla småsoldater i startblocken, redo att rusa framåt.
Starten går, alla rusar fram. Kättarna syns inte till någonstans, men de dyker väl upp om ett tag, för slåss borde de väl vilja göra ändå?

Hälften av horden kommer springande. De snabba motorcyklarna är av någon konstig anledning bland de få som inte hinner med.
Terminatorerna och Gråknekts-Karamazov har tagit sin tillflykt i ett utbombat hus på mittplan.
Som tur var så dyker Callidussan upp, så hon kan försvara dem. De bra arco-flagellanterna hjälper också till och vakta.
De dåliga flagellanterna står och ser skrämda ut som vanligt. En av dem håller till och med Gråknekts-Karamazov i handen.
Häxjägar-Karamazov är en äran och hjältarnas man, så han står modigt vakt på ena flanken, lagom långt bort för att kunna rusa fram och trampa på oförsiktiga kättare.
Han har innan bataljen tagit ett allvarligt snack med Vindicaren, som nu fått i uppgift att döda häxor och häxmästare så snabbt som han någonsin förmår, om han ska få åka med hem.
Sagt och gjort, det första som händer är att den orkiske häxmästarens huvud exploderar som om det vore en melon.
Sen börjar vi bomba!

De kätterska horderna är medveten om hur underlägsna de är och avvaktar i väntan på förstärkning.
Elva motorcykelorker anländer i hög fart och kör nästan ihjäl alverna som taktiskt nog har ställt sig så orkerna nästan inte får plats att vara med och leka. De susar in på flanken mittemot Häxjägar-Karamazov, som förnöjt konstaterar att de faktiskt är så nära att han kan gå fram och stampa på dem.
Han tänker ta hand om hela flanken helt själv och låter sitt rymdskepp bomba en närliggande kulle som accompanjemang till hans stampande och klampande.
Gråknekts-Karamazov har en hel armé med underhuggare som vaktar honom och ser till att han inte råkar illa ut.

Orkerna bestämmer sig för att vara lite modiga och går fram en bit. Även den alviske häxmästaren avancerar försiktigt.
Han har mest stått bakom ett berg och kastat trollformler, men nu har han beordrat sin kanonskytt att skjuta på Callidussan som modigt har hållt alla kättare på avstånd med sin blotta närvaro.
Hon är så upptagen med att vålla skräck i kättarna att hon glömmer att ducka, så de två skott som träffade, tar bägge i bröstet och hon biter i gräset.

Arco-flagellanterna hör sitt aktiveringsord och blir fullpumpade med knark. De rusar ut ur ruinen och ställer upp för att anfalla både orkhorden och två grupper med lömska alver som smyger upp bakom orkerna.
Terminatorerna inser nu hur illa det ser ut när de inte hjälper till, så de följer motvilligt med.
Gråknekts-Karamazov kommenderar fram sina arco-flagellanter genom ruinen, för att inte riskera att bli inblandad själv.
Alverna som gömt sig bakom orkerna är både lömska, sluga och fega. Trots att arco-flagellanterna är påverkade av allehanda aggressionshöjande stimuli så är alverna snabbare. De lyckas sticka ner flagellanterna innan de hinner slå själva och terminatorerna börjar nu ångra att de inte följde sina fega instinkter istället.

Häxjägar-Karamazov klampar och stampar tills alla motorcyklister och lömska alver inom synhåll är krossade eller på flykt.
Tack vare arco-flagellanternas hjältemodiga uppoffring och terminatorernas överlägsna rustning så har de lyckats överleva och distrahera orkerna. Nu ser Gråknekts-Karamazov äntligen sin chans att glänsa.
Tillsammans med sina egna arco-flagellanter, som hittills inte gjort annat än vara fega, smyger de sig på orkerna bakifrån.
Tiden är nästan ute för dem, så detta kommer vara det stora avgörandet... Kättarna är krossade, så nu ska de bara drivas på flykten. Tre grupper orker som är så decimerade att de nästan omöjligen kan våga sig kvar mot en så överväldigande motståndare som Karamazov, där han sitter i sin tron.

Två vettskrämda orker ligger kvar på marken, skakande i skräck. Så dumma att de inte ens inser sitt eget bästa att lägga svansen mellan benen.
Nu överlever de och kommer istället tas till fånga.
Men det hade varit så mycket mer ära och hjältemod i att driva dem på flykt.
Ännu ett segertåg är till sin ända, med två orker - för dumma för sitt eget bästa - som smolk i glädjebäraren.

Nu blir det karnevalståg hela vägen hem.
Kanske utmana den andre Karamazov på en limbo?