Jag är en vinnarskalle såtillvida att när det väl gäller går jag in till 100% för att göra mitt yttersta. Jag lägger ner mycket tid på prepp & träning. Dock aldrig med sikte på att ta förstaplats men för att göra en prestation jag själv är nöjd med.
Detta "vinnarskallefokus" gör att jag, exempelvis på senaste hinderbaneloppet, klarade 92 meter monkey bar. Trots nerkylda fingrar till den grad att de inte gick att använda. Det var alltså enbart handflator o underarmar som gjorde jobbet. Något jag aldrig trodde skulle vara görbart.
Men jag tränade inte tillräckligt mycket för att ens komma i närheten av pallplats, vilket aldrig var mitt mål.
Sen finns vinnarskallen som kan träna sju dagar i veckan i ett år bara för att hamna på pallplats.
Och sen finns vinnarskallen som kan dopa sig, springa förbi hinder när ingen ser och gena om möjligheten ges, bara för att få så bra tid som möjligt.
Allt är vinnarskalle enligt mig, men inte alla vinnarskallar tycker det är ok med genvägar, fusk eller avvika från reglerna.
Där kommer moralen in. Jag skulle aldrig kunna leva med att ljuga mig till något, då har jag inte förtjänat det. Likaså ligger vinsten i sig för mig inte att slå någon annan, utan att slå mig själv. Att klara det jag inte klarade tidigare. Men jag blir besviken när nån som inte är ungefär lika bra som jag inte presterat lika bra. Då peppar jag och stöttar, så de - och jag - utvecklas tillsammans.
Och översatt till 40k - att spela min lista fullt ut, utan att göra misstag, använda min strategi och taktik fullt ut och fatta rätt beslut i stridens hetta.
Det - för mig - är att vinna.
Men jag är lika benägen att dela med mig av mina misstag och det jag ser andra kunde gjort för att spöa mig. För blir de bättre, så behöver ju jag bli bättre
