Tankar om 8th
De senaste veckorna har jag suttit djupt försjunken i böcker och telefonen för att studera, fundera, listbygga, provspela och testa saker i mitt huvud. Att jag tidigare varit negativt inställd kring nya editionen torde inte gått någon förbi. Jag behöver inte gå in djupare på ämnet annat än att jag såg framför mig ett simplifierat spel för barnungar, utan strategiskt och taktiskt tänk.
Så, vad säger han då efter att ha smakat på spelet?
Jag är lyrisk! Chapter Master Ågren dansar i små, gulliga cirklar. Bengt sitter under fläkten och firar med en extra stark Blend Menthos. Jag dyker rakt in i det jag gillar:
- Listbyggandet! Eftersom det tidigare var rätt uppenbart vilka enheter & vapen som matchade vissa, specifika hot och nu faktiskt finns möjligheter att nöta ner vilken fiende som helst med tillräckligt många skott, uppstår en ny dimension av val. I vart fall för mig som vill döda saker. Så efter att ha gjort ett bokföringsdokument och plågat mig igenom alla poängen, går det nu betydligt enklare att försöka bygga ihop olika listor - och det är riktigt kul!
- Alla skjuter i blindo! Alla leker theory hammer men ingen vet riktigt. Inte ens Reese & co från Frontline gaming, som slår sig på bröstet som de som spelat flest matcher av alla vet inte. I vart fall inte mer än att nästan varenda enhet i spelet är "awesome", "brutal" eller amazing"
För det finns så många dimensioner, nivåer och mängder enheter att just nu kan ingen riktigt påstå att de vet vad som funkar och hur saker kommer förhålla sig till varandra. Allt är nytt - eller nygammalt i vart fall - på ett sätt som skapar nåt slags fantastiskt, kollektivt fiskstim av oss i hobbyn. "Åh, ska man ha en sån där! Ja, såklart, det måste vi köpa! De där verkar grymma, de tar vi!" Förutom några få därute som redan har allt klart för sig och stakat ut planen till världsherravälde. Ni vet vilka ni är
Fordon! Att kunna spela med fordon är fantastiskt! Precis som det ska vara. Ok, visst, mina tre tanks överlevde inte matchen men de fick i varje fall vara med och leka i 3-4 rundor. Det hade inte hänt i sjunde. Att Land raider är bland det tuffaste man kan åka runt i är fantastiskt, från att ha varit en jämrans dyr likkista för vad som än befann sig inuti. Och fordonen tillför nya strategier - allt från att susa rakt in i fiendens led och blockera overwatch för den framryckande Space Marine enheten, till att
faktiskt kunna skjuta på allt och alla med alla sina vapen, även när de puttrar fram mer än 6 tum. Vilket för mig till:
Prioritering av skyttet! Att allt kan skjuta på allt, hela tiden, är det bästaste och mest fantastiska jag varit med om. Där taktiken tidigare handlade enormt mycket om milimeterprecision, hålla koll på varenda tum och facing på alla modeller på slagfältet, är det nu helt enkelt så otroligt mycket mer fokus på vad en strid faktiskt borde vara - att döda saker
Eftersom allt inte är bra mot allt, blir det desto viktigare att göra rätt val för dina vapen och samtidigt tänka i flera steg för att kunna bygga upp det inför eventuella charges och liknande.
Deployment! Jag älskar deploymenten. En bra spelare i sjunde vet exakt hur hen ska ställa upp sin armé mot ett visst motstånd, så när tärningen väl är kastad blir det mer som att bara ställa upp grejerna. Ibland har jag agerat på intuition eller gjort något annorlunda mot planen, men även jag har oftast väldigt klart för mig hur jag ska deploya. Nu blir det en stor och viktig del av det taktiska spelet - varje drag från fiendearmén måste jag svara upp med ett motsvarande drag för att skaffa mina trupper en så stor fördel som möjligt. Och dessutom ta i beaktande prioritering av skyttet, distansen, vad fienden har som kan komma in från underjorden eller vad de nu bjuder på, direktiven från högkvarteret är och hur de kommande rundorna kommer arta sig. Det blir som ett minispel i spelet. Ett påskägg. En Matuyshka-docka. Fantastiskt - jag har stora, glada ögon som en sån där mekanisk katt på lokala, asiatiska restaurangen.
Terrängen! Visst, det bjuder inte på lika mycket saves som i sjunde. Men eftersom spelmekaniken är så annorlunda och allt bara bygger upp eller ner på samma save, så funkar det! Det gör det trots allt värt att prioritera skydd för ens trupper som stormar fram över slagfältet.
Närstriderna! Att ha you go, I go är underbart! Det blir ett enormt katt-och-råtta-spel kring vilken enhet som kommer få slå och när fienden eventuellt väljer att gripa in, avbryta och slå först med någon av sina enheter. Ska jag chansa med dessa? Ska jag backa ur striden för att istället skjuta? Möjligheterna är oändliga!
Inga reserver!
Eftersom alla arméer får samma förhållningsregler att hälften av enheterna ska vara på bordet, samtidigt som inte allt bara dör automatiskt när D-kanoner eller grav skjuter bort det, så funkar det faktiskt.
Tactical objectives!
Jag älskar verkligen de nya objektivkorten, det finns en hel del riktigt roliga saker där.
Samma lika! Att vi just nu befinner oss i en punkt där alla har hyfsat lika förutsättningar kan kanske vara en zenith. Inga knasiga formationer. Inga brutna femtioelvatusen spells för vissa enheter. Inga unika tactical objectives. Alla spelar med hyfsat samma förutsättningar. Men med en viktig skillnad:
Alla factions flavour finns kvar!
Det är inte mellanmjölk av allt. Alla arméer har sin grej kvar, det där som förmodligen lockat varje spelare att plocka upp den armén. Visst, vissa är tyvärr lite mer urvattnade än andra och som imperiespelare har man det lite mera förspänt, men det kommer säkert ordna upp sig när alla enheter får sin codex.
Tiden! Visst kommer det säkert gå fortare tids nog och redan nu kan en match, trots noll koll och konstant slående i regelböckerna, ändå köras på 3 1/2 timme. Mina första matcher i 6e & 7e editionen kunde nog närma sig fem-sex timmar utan problem. Så det kommer gå ännu mycket snabbare. Men inte för snabbt, vilket varit en rädsla från min sida. Tänk om du avsatt tiden för ett härligt spel, preppat din armé och ställt upp terrängen och så bara "tjoff, pang, slut!" Jaha, tack för kaffet och vi ses om tre månader.
GWs hype!
Att de jobbar klokt med sin kommunikation, skapar ett tryck, sug och nyfikenhet med en liten del i taget funkar enormt bra på mig. Det gör min sugen och nyfiken, istället för att som för de stackars fantasy-spelarna som fick en fet smäll på käften när GW klev in, flameade alla deras favoritmodeller och bokstavligen bad alla spelare dra åt h-ete, eftersom de var ett modellmakarföretag, inte ett spelföretag. Nu har de visat att de faktiskt är ett företag för oss - vi som spelar, genom att:
GW har gjort hemläxan!
Det som är uppenbart i allt jag upplever just nu är att GW lagt ner enormt mycket tid, energi, kärlek och tankemöda på att skapa ett roligt spel. Ett spel som är lätt att plocka upp för de som inte har vare sig tiden, orken eller läshuvudet och bara vill spela lite. Men också ett spel som fungerar för de med närmast Savant-liknande förmågor med femtusen parallella diagram i huvudet. Ett spel för alla. Det är så många saker som verkligen lirar bra tillsammans som en helhet. Hatten av!
Upp-och-nervända världen!
Att det nu faktiskt går att spela med de modellerna som legat och samlat damm. Visst, OK, jag erkänner, jag fick så mycket tokstryk att jag kommer kissa blod i en vecka efter senaste matchen. Mentalt i vart fall. Men många enheter som tidigare sög rumpa är idag väsentligt bättre och går att ta med på brädet. Det går att använda det mesta just nu till att bygga olika kombinationer, vilket skapar en enorm frihet. Vem hade tidigare åkt till en ITC-turnering med vanguard veterans, en massa tanks eller dreads, som inte spelar sin första turnering eller har en böjelse för smisk & förnedring?
Samtidigt som det allra mesta fått sig en vettig strypning så det går att ta med det utan att skämmas. Som tre dreadknights exempelvis. Det hade kanske inte varit material för en turnering modell mjukare i sjunde
Självklart finns det baksidor och det finns ju alltid risken (sannolikheten?) att GW, i sin profithunger, tröskar ut den ena brutalare enheten och formationen efter den andra. Eller att vi spelare snabbt vaskar fram det mest brutna och tvingar fram en ny auto-take för alla arméer. Men den dagen, den sorgen.
Så låt oss njuta av åkturen kära hobbyister.
