Match fyra - Fuck it!
I sista matchen var det dawn of war deployment, tactical objectives max diff 8 poäng och kill points max 8 diff. multiple line breaker, 1 vp per unit, max 4 p.
Jag mötte Serge och hans aviga Eldar Corsairflotta med en jetpack enhet - allt annat var jetbikes som flydde vid minsta ansats att charga dem, svävare, flygare med 2+ invul save och drösvis med D-skott och D-blasts samt en väldigt udda figur som warlord som fladdrade runt på brädet med 2+ invulsave:
Jaa... Ehh.. Joråsåatteh...
Så en väldigt snabb, feg och hyfsat skjutig armé jag mötte.
Tursamt nog fick vi köra på det finaste slagfältet jag dreglat över redan från start. Ett vintrigt landskap och Aquila Strongpoint tronande i mitten. Tematiska miljöer och stämningsfull terräng lyfter verkligen spelet till nya höjder. Nivån sänktes rätt snabbt när medspelaren Serge presenterade sin Lynx med orden "och så har vi svävaren med buttpluggen..."
Kanon? Buttplugg? Allt ligger i betraktarens öga...
Första rundan och bajsen träffar fläkten
Corsairs slår fram conqueror of cities som warlord trait, vilket ger stealth (ruins) och night fight. Väldigt bra med tanke på att i princip allt kan jinka och hela slagfältet är fyllt med ruiner.
Tigurius missar ignore cover-besvärjelsen från divination och får mestadels skräp som besvärjelser förutom prescience.
Jag börjar deploya och placerar min TFC i en ruin som jag bolstrar upp. En stor överraskning vid det här laget
Allt annat i reserves.
Corsairs deployar enbart två enheter jetbikes i andra änden av planen, längst in i hörnet mot kanten. Han placerar också allt annat i reserves.
Eftersom jag har tre poddar som kommer in runda ett och han inte har några specialregler utan får in från reserverna först i runda två ser jag att jag med lite tur faktiskt kan tabla honom runda ett, så jag frågar flera gånger om han verkligen är säker på att han bara ska ha jetbikesen på bordet, vilket han är.
Så vi rullar igång och jag väljer att låta Corsairs börja. Han låter alla jetbikes stå kvar där de står. I min runda tar jag in marinepodden med flamer, assaultcenturionerna med flamers och gravcentarna med Tigurius och placerar alla runt hans jetbikes.
Den tredje podden med centarna står precis utanför bild i kratern för ett litet exrasave. När jag lufsat ut alla enheterna och ställt upp dem för att få maximal utdelning i skytterundan säger Serge: "Du är medveten om att vi inte kör med regeln med Sudden death i första rundan va?", vilket jag förstås inte är. Jag börjar fundera på om det stått i facebooktråden för turneringen eller på nåt annat stället. Jag går och frågar arrangören som bekräftar att så är fallet. Tydligen skulle det stått i missionshäftet men hade missats.
Det har tagit långt tid att komma igång med matchen och att spela om utifrån de regler som gäller enligt regelboken från deployment och framåt finns det knappast tid för. Att spela vidare utifrån där vi är nu men utan chans på tabling innebär att i nästa runda kommer enheter in och dödar mina gravcentar och Tigurius samt de två andra enheter. Så här blir det rätt jobbigt att sortera tankarna när man är rätt trött i huvudet för att hitta en bra lösning.
Själva turneringsspelandet består för mig av följande komponenter:
Testa taktiker - att få sjösätta theoryhammer jag suttit och klutar på kammaren och se hur det fungerar i realiteten är en stor del av nöjet, oavsett om det leder till vinst eller inte.
Det sociala - komma iväg på en roadtrip och hitta på saker tillsammans utan familjen har ett egenvärde i sig självt, nästan oavsett vad man gör.
Träffa likasinnade - att träffa sköna lirare och få diskutera hobbyn i timmar utan att riskera försätta folk i koma.
Fluffet - se sin målade armé man lagt hundratals timmar på äntligen kliva ut på slagfältet och strida är en obeskrivlig känsla.
Ha kul - är det inte roligt kan man lika gärna skita i det.
Rättvisa - att göra det som är rätt och riktigt och vara rättvis är viktigt för mig inte bara i 40k utan i livet i övrigt. Man slår inte på den som ligger, är man stark måste man också vara snäll och allt annat som Bamsetidningen tutade i oss när vi var små. Nåväl, Bamse sa visserligen att man inte fick slåss överhuvudtaget men ni fattar principen
Tävling - att mäta sig med andra för att se vem som lyckas bäst. Jag är en tävlingsmänniska och kan, om jag tillåter den delen att dominera, prestera maximalt. När tävlingsinstinkten får fritt spelrum känner jag inte smärta, tar ingen hänsyn till andra, kan gå igenom en tegelvägg om så krävs och ger allt fysiskt och mentalt för att ta hem segern. Ger jag den delen fritt spelrum krockar det dock med fluffet, att ha kul och et sociala så här behöver jag bestämma mig för vilken del som är viktigast.
Jag gör en rangordning i huvudet av vad som är viktigast och lutar mig åt principen "play on player" som jag rippat från Kenny från "Veterans of the long war". Principen bygger på att i första hand skapa en rolig upplevelse för sig själv och medspelaren. Det är ett spel och ska betraktas så i första hand. Exempelvis när den där personen som spelar sin första match ställer upp sin armé och man ser hur morrhåren darrar av nervositet, våga ge lite slack och bjuda till. Än sen om det inte leder till seger för egen del. Det kan däremot göra att den personen vill spela fler gånger, utvecklas och under resans gång kanske vi möts fler gånger och jag lär mig något av den personen.
Så vi enas om att spela enligt reglerna att en tabling inte ger seger på sudden death och att jag kan byta ut enheterna i de drop pods jag släppt ner, vilket känns bra för båda parter, så kör vi vidare. I den andan fortstter matchen och vi ger och tar lite här och där.
Tillbaka till spelet
Jag väljer att låta assaultcentarna med flamers, marines med flamers och Culexus attackera Corsairs jetbikes som jinkar. Trots massiv eldgivning och ignore cover från totalt 8 flamer hits varav 6 är TL så dör bara en jetbike. Min TFC och Culexus skytte i psycherfasen lyckas inte med något alls. Meh...
Culexus springer och gömmer sig baom ruinen i skytterundan.
Däremot plockar jag ascendency eftersom Corsair inte har några objektiv och jag håller tre och tar därmed hem 2 victory points..
Runda två
I denna matchen blir det ännu färre bilder. Eftersom vi ligger rejält efter med tiden lägger jag allt fokus på att spela snabbt som tusan för att vi ska hinna så långt som möjligt.
Corsairs får in flygaren, en större svävare och en unit med två tunga svävare som skjuter små D-blasts samt två mindre enheter med svävare. En av enheterna outflankar och glider in i ruinen där min TFC står.
Jetbikesen skjuter iväg över brädet för att ta objektiv från korten i min deploymentzon.
En tredje svävarenhet tar på sätt och vis skydd i ruinen...
Den galna warlorden skuttar fram och tar ett objektiv i min deploymentzon.
Alla D-blast och annan eldgivning skjuter bort mina assaultcentar och decimerar mina tacticals med flamer rejält. Även min TFC blir skjuten i småbitar.
Jag kontrar i min runda med att få in två marinepoddar med meltor bakom respektive bredvid hans svävarenhet med D-blasts.
Min Storm raven glider in med bra skottläge för flera olika enheter.
Jag landar legion of the damned i min deploymentzon med sikte på svävarna som numera slagit läger i min bolstrade ruin.
Jag behåller mina Centurions i reserv, eftersom Corsairs inte fått in sin Lynx från reserver och tänker att det kan vara en bra kontring.
Culexus springer bakåt mot fiendens jetbikes som huserar i en ruin på min sida slagfältet.
Legion of the damned spränger en av två svävare. Jag immobiliserar en av två D-blastsvävare med mina marines och skjuter utan framgång med Storm raven på Corsairs flygare samt enhet i ruinerna.
Allt som allt lyckas jag få alla svävare/flygare att jinka, vilket är positivt.
Mina marines och Culexus skjuter mot jetbikes som står ovanpå Aquila strongpoint, några enheter dör, de misslyckas med ledarskapsslaget och flyr bakåt. Corsairs har dessutom extra svårt att återsamla sig och det kommer krävas ett ledarskapstest på fem för att återgruppera sig.
Runda tre
Corsairs runda tre:
De får även sin enhet med jetpackeldars som Serge tyvärr glömmer att placera ut... Lynxen stananr dock i reserv.
Den överlevande svävaren flyttar sig från min deploymentzon och placerar sig närmare ruinen. Flygaren vectordansar runt och lägger sig vid sidan av min Storm raven.
Corsairs skjuter en hel massa jinkade skott utan att göra nån egentlig skada förutom något enstaka hullpoint på en podd.
Sedan chargar hans jetbikes ut från ruinen i min deploymentzon in i Culexus där de går lös på varandra i närstrid. Sriden slutar oavgjort.
Hans skumma warlord chargar in i min ena meltamarineenhet och plockar bort ett antal enheter.
Min runda tre:
Eftersom tiden rinner iväg så står det klart att det inte blir fler rundor efter denna.
Jag föreslår att Serge får plocka in sin enhet med jetpacks sett till kill points och han föreslår att de då inte kan göra något utan finns på brädet ifall jag skulle vilja försöka döda dem. Gott så.
Jag lyckas inte få in min gravcentpodd med Tigurius så han stannar i reserv.
Däremot kliver mina assault centurioner ut ur Storm raven och stampar fram mot den överlevande svävaren som dödade min TFC. De hämnas sin döde broder genom att skjuta loss med meltaskott mot denne och mot enheten som sitter på ytterväggen av ruinen ett stenkast bort. Skyttet ger egentligen ingenting.
Mina marines springer runt och skjuter lite på de flyende jetbikesen i bakfältet.
De kvarvarande marinesen med meltaskott dödar den immobiliserade svävaren.
Min Storm raven glider fram och skjuter lite ytterligare utan att göra någon skada.
Culexus tar kål på ytterligare en jetbike och deras attacker är nu inte lika skrämmande många. Ska det räcka för att få dem att fly? Isåfall kommer Culexus garanterat fånga dem med sitt I7 och döda hela enheten. Jetbikesen får därefter in flera wounds på Culexusen som lyckas savea alla utom en och dör! Aaaahhhh...
Här stod en gång en svävare framför mina assault centurions
Assault centurionerna chargar in i svävaren och gör ännu en overkill. Typ 10 penetrating hits. BOOM! Väldigt många investerade poäng och mycket bök för att få döda något med siege drills. Men oj så skoj det är
Där är matchen slut och vi räknar ihop poängen med våra febriga hjärnor. Jag fick två poäng mer för tactical objectives, Serge fick två poäng med för kill points och jag tog hem segern tack vare två poäng för line breaker, så det slutade med 11-9 till mig. Jag och Serge omfamnar varandra mentalt och gråtandes inombords, som två soldater från varsin sida andra världskrigets skyttegravar på julafton. En match som tog ut svängarna både bildligt och bokstavligt. Vi hade trots ett prekärt utgångsläge en bra och kul match med många spännande tärningsslag.
Avslutningen
Alla samlas vid kommandostabens bord för prisutdelning. Jag stapplar dit och lyssnar in, trött men glad över att ha fått spela så mycket 40k på en dag att det rinner tärningsslag och stats ur öronen. Arrangörsarmén med Gustav vid styrspakarna vinner Best General med 60 poäng, jag kommer tvåa med 55 poäng strax före Erik, även känd som "Erik", med sin War Convocation på 53 poäng. Jag blir glatt överraskad av en andraplats. Erik vann över Benmannen rätt rejält vilket plockade ner honom ett antal placeringar och därmed gick jag om, trots en klen seger i sista matchen.
Sedan delas priset för Best Overall ut och det går till mig. Här blir jag rejält tagen på sängen.
Vi kör en repris av denna bild för att den är så himla kul! Roliga djur fungerar i alla lägen. Förutom i kombination med power tools. Inte bra...
Chockad är kanske fel ord, det hör nog mer samman med när man frontalkrockar med ett träd och kravlar ur spillrorna av ett brinnande vrak helt oskadd. Eller när Kicki Danielsson gjort bort sig på Twitter igen om man ska tro på Aftonbladets löpsedlar. Men känslan är inte långt därifrån.
Här skulle jag kunna bränt av ett tacktal där jag omfamnar hela hobbyn, tackar alla jag spelat med under kvällen för roliga stunder, för att de tyckte jag var en trevlig prick och alla jag spelat med under mina dryga två år långa 40k-resa som gett mig glada stunder och bra tips, de som delar med sig av sin visdom här på forumet, arrangören som lagt ner massor av tid och energi utan ersättning på att ge oss möjligheten att låta våra arméer mäta sina styrkor mot varandra, min mamma och min vackra fru som stöttar mig i hobbyn. Oftast.
Givetvis till tonerna av Queens "We are the champions".
Nu blev inte det fallet. Jag hasplar istället ur mig något i stil med "Va, vann jag? Vad var det jag vann sa ni? Varför då?", varpå jag får ett fint diplom och den gigantiska terrängpjäsen Malefic Gate från Age of Sigmar i näven. Stor tack för det!
Efterkalkyl - om och ifall...
Om nu lottningen sett annorlunda ut kunde följande, tänkbara scenarion utspelats.
Om jag istället mött Eriks War convocation hade han troligen smiskat mig rejält och jag hade inte vunnit.
Om jag mött arrangörsarmén med fyra IK hade jag troligen vunnit och tagit hem Best General, men kanske inte Best overall.
Så förutom tärningarna på bordet är det också en del tur inblandat i vem man möter och i vilken ordning.
Då utgår jag enbart från armélistorna och bortser givetvis från de taktiska genidrag som kan ställa en listas teoretiska överläge på ända.
Summa summarum är jag jättenöjd, tacksam och glad över att ha vunnit. Tjo!
Epilog
Väl ute stannar vi till och hämtar upp Benmannen och "Erik" vid ett av öltälten. Örebro har verkligen vaknat till och slår på stort denna lördagkväll. Ett överförfriskat gäng lägger märke till våra enorma väskor och misstar oss för musiker. En dam i sina bästa år börjar livligt uppmana oss att spela för dem. Svaret blir givetvis att det inte är gratis och vi ägnar en stund åt att diskutera ersättning. Tyvärr lyckas vi inte mötas vilket är synd. Kanske borde jag föreslagit en symbolisk krona i gage. Mest för att få se deras miner när vi sveper bort ölglasen och slänger upp våra hundra plastgubbar på deras bord, bland spilld öl och askkoppar. Förmodligen hade vi inte fått vara ifred sen, för alla vet ju hur galna kvinnor blir när de inser att man spelar 40k.
En viss trötthet har spritt sig i gänget och vi bestämmer oss för att lämnar Örebros vilda nattliv åt sitt öde. GPS:en i bilen har nu bytt röst och lurar iväg oss flertalet varv i Örebro innan vi slutligen kommer upp på motorvägen. Hade vi bara haft Barry White som speaker hade allt löst sig direkt. Vi påbörjar hemfärden och den obligatoriska, maniska genomgången av matchresultaten och diskussioner av alla om, men, utifall, när och hur.
Till nästa gång - Play on players. Peace out!
