Shady spel i Hallstahammar!
Mässingsfallos, snuskspel och Clint Eastwood på vägen mot en rejäl överraskning
All hobbytid har gått åt till att färdigställa alla modeller inför endagars turnering nu i helgen.
Shadowplayers i Hallstahammar anordnade ShadowGames. En mysig tillställning i sköna lokaler med riktigt tjusig terräng. Den enda turnering förutom RnR jag deltagit på där jag helt sluppit spela mot omålade modeller eller nödbromsar. Många tummar upp till både arrangörer och alla supertrevliga spelare!
Turneringen var 1500 poäng ITC. Jag hade en lista klar till SM med lika många poäng som jag aldrig fick spela. Men eftersom Big FAQ 2 ytterligare nerfat arméer som inte spelar de främsta net-listorna eller kör CP-spam funkar den inte alls bra pga av utebliven IG CP farm. Dessutom så var jag ändå sugen på att göra om listan. Efter att ha gjort ett antal olika landade jag denna gång i rätt god tid innan i en variant med en Deathstrike missile!
En massiv mässingspjäs innan vädring och transfers.
Denna episka raket är gjord för att peka mot en armé och få den att försvinna. Stor, svulstig & bultande av åtrå att explodera.
Nu är ju inte hela jobbet inför en turnering att göra listan. Man ska ju ha modellerna att representera den också.
Så man gör en plan för vad som behöver inhandlas och målas.
Sätter igång med planen.
Och observerar hur hela planen imploderar inför trycket som en dykarklocka i marianergraven.
Här följer ett litet, litet axplock av allt urkajkande dagarna inför.
En näve sniperscouter i en låda behövde målas upp. Två dagar innan turren upptäcker jag att en av dem saknar camo cloak. Och med ingen tid att inhandla bits ryckte jag åt mig en tång, klippte av en kappa från en terminatorkapten och modellerade överdelen med green stuff.
Jag har alltid ett välfyllt lager av både färg och primer. När grått skulle primas bröts dock spraymunstycket av och lämnade en rest i hålet så burken blev oanvändbar. Så resten fick målas med pensel. En eloge till Army Painter som beviljade återbetalning utan knussel.
Jag kom på den lysande idén att ha 30 infanterister och lite fler karaktärer i den nya listan. Bra drag när tiden är knapp.
Baserna jag beställde kom aldrig, så jag fick hitta alternativa baser. När de väl var på plats upptäckte jag att de var helgjutna, vilket innebar att jag fick borra hål i allihopa för magneter. Magneter är ett måste eftersom jag kör table wars arméväska med stålbrickor i.
Andra härliga grejer var när sprayen knottrade ytan på karaktärerna, så jag fick dränka dem i grönsåpa, skrubba rent och måla om. Eller när en hel kväll försvann dagarna innan på grund av kvällsjobb.
Samtidigt tickar nedräkningen på i obeveklig takt.
Kvällen innan turnering känner jag mig ungefär som Dwayne Johnson i filmen "Skyscraper" när han obevekligt klättrar runt i en brinnande skyskrapa, samtidigt som folk försöker döda honom. Och en absolut deadline närmar sig när tornet väl kommer rasa samman.
Ja, förutom då att jag inte är två meter muskler. Och mitt hus inte brinner. Och ingen försöker döda mig. Men annars är det exakt samma!
Fredag kväll är det min tur att natta barnen så klockan 21 dagen innan turnering ligger 33 gubbar och väntar på att bli färdigmålade. Plus 5 scouter som bara är primade. Och allt ska limmas på baser. Samt en del puts kvar på min deathstrike.
Som vanligt slutade det med att jag satt natten innan och målade. Det börjar arta sig till en trend.
När klockan var tre gav jag upp tanken på nattsömn och körde på.
Strax innan sju på morgonen packade jag in de sista modellerna i väskan, spolade av mig med slang och drog på mig kläder.
Prick sju rullade min trogne vargman Naz87 in för avfärd i gemensam bil, så jag slapp framföra motorfordon. Bra för säkerheten.
Jag, benmannen, Naz87 och en i detta sammanhang icke namngiven hunk samt ett barn på släptåg bilade nu ner till Hallstahammar för att visa hur Stockholmsjävlar spelar 40k.
Jag blev bjuden på lyxfrulle i bilen och lyckades somna några minuter, sen var jag tvärpigg och överhajpad resten av färden.
Väl på plats kom tröttheten ikapp. Jag var så sjukt utmattad, att jag stapplade runt i en dimma.
(Bilden tagen av Shadow games)
ser ni killen vars ögon inte syns? Det är jag. Misstänker att det var min look större delen av första matchen.
Första gången jag lyckats få till nån slags Clint Eastwook-look.
Första matchen - snuskig Eldar-ost
Jag mötte en riktigt hårdost i form av Ynnarisnusk med dark reapers och 19 shining spears.
Han hade mitt namne så det var uppenbart redan innan att han var en trevlig prick:)
Jag gömde mig efter bästa förmåga för att slippa dö direkt.
Shining spears ena enhet infiltrerade. Ett fordon chargade in i dem för att svälja overwatch så att en av mina smashcaptains skulle kunna chargea riskfritt. Tyvärr kom han inte in så där fick de stå och titta på varandra.
Min andra smashcaptain avancerade och gömde sig i en ruin med en Hellhound och sniperscouter medan mina andra scouter fick springa ut och slåss på egen hand med ett gäng shining spears. Exakt så man utövar bra ledarskap! Skickar ut kanonmaten och gömmer sig i trygghet.
Mephiston däremot tröttnade och flög fram helt själv utan backning för att ta sig an de skadeskjutna resterna.
Som tur var hade jag artilleri som kunde bomba loss på allt inom räckhåll och älskar T3-modeller. När Dark reapers kom inom räckhåll deniade Mephiston deras spell för -1 to hit, så att jag kunde bomba dem till stenåldern.
Nänstans där tittar jag på klockan och minns de stenhårda direktiven att INTE påbörja en ny game turn när det är 15 minuter kvar, vilket det precis var då. Så trots att vi inte hunnit spela så långt och säkert kunde tryckt in en runda till om vi stressat på så stoppar vi matchen.
Jag leder med två poäng och vinner. När vi plockar ner modellerna kommer andra spelare fram och kollar läget. Då inser jag att jag kollade fel på klockan - det var 45 minuter kvar, inte 15!
Helvetes jävlar! Vilken chocker. Dagens lärdom - lita aldrig på någon som varit vaken i nästan 30 timmar.
Riktigt pinsamt misstag för min del och rejält shady.
Till mitt försvar får jag framhålla att jag slagit rejäla hål i fiendens hårdaste enheter, tagit bort objektivhållare och om matchen gått till sluttid skulle jag med största sannolikhet fortfarande vunnit men med större marginal. Det gör att det känns lite mindre dåligt. Men detta var nog en av mina största missar i 40k. Hittills.
Match två - bajs i fläkten!
Även här en riktigt trevlig spelare som hämtade kaffe och bjöd på choklad. Måste verkligen ge en eloge för alla trevliga spelare på denna turren. 40k-spelare är i princip alltid trevliga men här var det extra grädde OCH räksallad på moset.
Mumma!
Armén var en kaosarmé med Iron warriors, med en Crusader renegade knight, några karaktärer, kultister, plauge marines i en rhino, mariner med laserkanoner, en defiler (!?!) och den där FW artilleripjäsen som ignorerar LoS och skjuter riktigt hårt. Därför gömmer jag mig i andra änden av slagfältet med nästan allt.
Mina scouter och en Hellhound gömmer sig bakom terräng på andra sidan brädet för att kunna grabba objektiv.
Sniperscouterna gömmer sig i en lerpöl.
Jag förlorar rolloff och glömmer att försöka seiza, så han skjuter loss på alla mina grejer och en enhet scouter i mitten bakom en vägg dör.
Ena Hellhounden tittar fram bakom ett hörn och eldar upp en bunt kultister vid ett objektiv så att scouterna kan springa fram och grabba objektivet. Det ställer dem väldigt nära både defilern och artilleripjäsen men det skiter jag i. De får plocka poäng och sedan dö!
Renegade knighten och allt annat avancerar framåt och närmar sig min blobb av infanteri.
Min smash captain dyker ner från himlen för att rädda dagen, slår 7 på chargen, misslyckas, slår igen och slår denna gång 5.
Jag kommer inte in i närstrid!
Det är absolut inte ett ställe man vill stå - 9 tum ifrån en renegade knight.
Han skjuter bort lite smågrejer och springer fram till min smash captain som dör och slår tillbaka från döden. Några få wounds chippar han av men inte mer än så.
Efter att laserkanonerna gjort processen kort med Rhinon flyger Mephiston vanan trogen fram och chargear in i pestmarinerna. Han slaktar dem och flyger sedan in i en av trollkarlarna som står vid ett objektiv. Där står de och vevar med varandra och slåss om objektivet.
Min andra smash captain flyger till artilleripjäsen, slår ner den till ett par wounds. I rundan efter springer defilern runt hörnet och slår ihjäl honom. Från döden slår han ihjäl infanteripjäsen.
Nu sker mitt andra stora misstag - ännu större än i förra matchen!
Jag tar in två hellhounds från andra sidan brädkanten via stratagemet för att infiltrera. En av mina rescompadres står bredvid och tittar på. "Det där får man inte göra. Det är FAQat".
Ja, vad tusan ska man säga? Vilken jädra blunder. Jag tar in mina hellhounds och death striken som en enhet från samma ställe för att kompensera, så att deathstriken hamnar inom nära räckhåll för fienden.
Jag tröstar mig med att jag ändå tipsade om saker under spelets gång. Som att hans Crusader är brutal även i närstrid, eftersom den har 12 titanic feet attacker, något han missat, vilket gjorde att han med glädje inte bara sköt utan nu också chargade.
Mina hellhounds åkte runt och eldade upp saker och höll objektiv.
Spelet slutade med en vinst till mig, mycket tack vare objektivdominans. Exakt hur mycket hade jag tappat räkningen på.
Interludium
Måste skriva några rader om lunchen. Jag hade lovat bjuda Naz87 på lunch om han hängde på. Vi fick tips om en kinakrog där vi fick de största portioner stekt ris jag någonsin ätit. Med god marginal. Då ska jag tillägga att jag varit i Thailand säkert tio gånger, eftersom min svägerska bor där.
När jag frågade den asiatiska damen som hade restaurangen vad de gör med all mat som blir över tittade hon på mig som om jag var dum i huvudet. "Stor man? Äter du inte upp maten?"
På vägen tillbaka funderar jag på om Hallstahammar är hem till Sveriges kroppsbyggarelit, eller vad försiggår här egentligen?
Match tre - jättedildon flyger!
I denna match möter jag en mängd demoner med plauge bearers, kultister, nurglings och demonprinsar ledda av Ahriman.
Mina scouter parkerar i mitten uppe i en ruin där demonerna ägnar hela matchen åt att försöka döda dem.
Hans nurglings å sin sida skulkar runt min bas där mina hellhounds och artilleriet ägnar hela matchen åt att försöka döda dem.
En av de mest episka stunderna inträffar när hans Nurgle-demonprins misslyckats med en charge mot en Hellhound och blir stående utlämnad vid ena flanken.
Min warlord hoppar ner och jag öser alla mina command points på att boosta charge distansen, attacker och hela konkaronget.
Han har å sin sida boostat demonprinsen med reroll på hit och +1 to wound.
Kaptenen slår sex attacker och jag slår två ettor för att wounda. Han räddar två och hans feel no pain tar hand om resten utom två. Två wounds! Prinsen slår tillbaka och kaptenen blir en blöt fläck. Jag slår tillbaka från döden och demonprinsen stöper i backen. En otroligt spännande närstridsrunda för oss båda!
Vid det här laget har alla demonerna avancerat fram och håller objektiv över hela brädet, så jag måste göra något. Jag åker in på andra sidan brädet med en Helhound och min andra kapten för att grabba objektiv. Ahriman dör av en eldkastare i baken tillsammans med den sista nurglingenheten.
Mitt spel flyter på bra och jag känner mig ändå fräsch i huvudet. Tärningarna flyger under hela matchen och det går fort som tusan. Kanske har någon smugit i något piller i mitt kaffe? Eller har jag deltagit i något tidigare experiment likt huvudpersonen i filmen Limitless, där huvudkaraktären får en superdrog som gör honom övermänskligt fokuserad.
Oavsett så känns det bra och vi har en riktigt kul match tillsammans.
Nu börjar folk samlas runt oss. Är vi över tiden? Har vi missat utropet?
"Hur går det?"
"Nu gäller det!"
Av ropen tolkar jag det som att vår match är avgörande i någon form för placeringen. Jag vet inte alls vad det handlar om och struntar i vilket - vi spelar ju!
Detta blir den sista rundan. Jag har ett CP kvar och slår i skyttefasen för min Death strike missile. Den får inte skjuta. Jag bränner min sista command point för en reroll...
...och den får skjuta!
Tyvärr har jag inte CP kvar för stratagemet för reroll och buff men ändå - nu händer det jag väntat på hela turneringen.
Jag ska äntligen få skjuta missilen.
Överlycklig vrålar jag och alla samlas för att se exakt hur brutal bombmattan kan vara.
Min medspelare är lika glad han. Detta är ett episkt ögonblick som få har möjligheten att uppleva - eftersom ingen skulle komma på idén att spela en Deathstrike annat än i fluffsammanhang. Och ännu färre av de som har den får någonsin skjuta den.
För den som inte vet - i första rundan kan den inte skjuta. I andra rundan får den skjuta om man slår en sexa. I tredje om man slår en femma och så vidare.
Den skjuter 3d6 skott och alla träffar blir mortal wounds!
Dessutom får alla enheter inom 3" från den beskjutna ENHETEN d3 mortal wounds om man slår 4+.
Har man 3CP att avvara - vilket alla förstås har i slutet av en match - kan man dessutom bränna dem på att rerolla alla hits och få mortal wounds att sprida sig på 3+ istället. Och alla enheter som tar ett wound får slå en tärning. Blir det en sexa får de ytterligare D6 wounds.
Ni fattar nu varför jag är så exalterad över denna modell va?
Jag siktar på den gula enheten med plauge bearers i bilden ovan. Inom 3" har den enheten med rosa plauge bearers, 4 karaktärer och en demonprins.
Nåväl. Jag rullar tre tärningar och slår fram 8 skott. Inte jättebra.
Av dessa träffar fyra.
Han räddar samtliga med feen no pain.
För de andra sex enheterna inom 3" slår jag inte en enda 4+.
Så death strike missilen gör inte ett enda wound...
Vilket antiklimax! Trots att jag skrivit DIE på ena sidan gjorde den inte ett jota på hela turneringen.
I vart fall räknar vi ihop poängen och det blir oavgjort.
En riktigt, riktigt rolig match och otroligt trevligt spel bjöds det på. Precis som 40k ska vara.
Dessutom var det min medspelares första turnering. Känns kul att han fick uppleva en riktigt rolig match och första turnering.
Efteråt upplystes jag om att allt ståhej handlade om att vi slogs om pallplats.
Vi spolar fram till prisutdelning och jag får ett tredjepris i handen.
Ett riktigt tjusigt pris som passar perfekt i displayskåpet.
Andrapris till Benmannen.
En annan legendar från Stockholm kniper förstaplatsen.
Ett bra facit för oss totalt.
Vi hoppar in i bilen, inmundigar lite skräpmat innan resan hem och kör upp på motorvägen.
Där nånstans slocknar jag, totalt utmattad.
(Obs - arrangerad bild)
Avslutar med en bild på en av pestbärarna som intet ont anande står och stoltserar med sina triumfer.
Samtidigt smyger en av mina scouter upp bakom.
Over and out!
